Höganäs, tätorten i Väsbysocken och den kommun som utgör Kullahalvön, är en gammal gruvkommun. De flesta känner till Höganäs keramik och inte minst den klassiska meningen ”Han kom som ett yrväder en aprilafton med ett höganäskrus i en svångrem om halsen” från Hemsöborna. Men det var framför allt kolet i marken man ville åt, leran som blev till keramik, var en biprodukt. De som slet i gruvorna hade två saker i sina byxsfickor. Tändstickor för att tända lycktorna och snusdosan som gav dem tröst och njutning.

De flesta som har läst om snusets historia har en bild av att det hela började med de större snusfabrikerna ur vars ursprung flera av dagens mer kända märken härstammar ifrån. Dessa märken ses ofta som synonymt med svenskt snus, men Sverige hade en lång tradition av snus långt innan dessa fabriker startade sin produktion. Det mesta av snuset i Sverige kom i början inte från de stora fabrikerna utan gjordes lokalt på gårdar och ute i byarna. En rik snushistoria som inte många vet om, men som Kullasnus har sina rötter i. Helt enkelt, lokalt snus för att tillgodose den lokala efterfrågan, med smaksättning från bygden.

Många större företag skryter om att de använder upp till ett femtontal olika tobaksvarianter för att skapa sitt snus. Detta är något vi ställer oss mycket frågande till. Har du en bra råvara räcker en till ett par olika varianter av tobak för att göra ett förstklassigt snus. Det viktigaste är sorten av tobak, hur tobaken odlats, torkats och hanterats, samt vilka delar av tobaksplantan som används. Vi har endast ett fåtal sorter av tobak i vårt snus, precis som förr i tiden, men riktigt bra sådana.